lördag 22 december 2018

Jag hissar flaggan för det tredje decemberbarnet

Tack Bosse!
Det är lite ljusare i dag och jag ska ta en vända med dammtrasan och dammsugaren om en stund, men först ska jag vila ryggen lite här vid datorn. Jag har bäddat rent i sängen och kört i gång en maskin tvätt och sängbäddning gillar inte min rygg, men det går fort över bara jag får sitta ner ett tag.

I dag fyller yngste sonen "De lille" 46 år. När han föddes var jag 32 år och kände mig jättegammal där på BB bland alla 20-åringar, för då var det fortfarande populärt att skaffa barn tidigt. I dag börjar man inte fundera på det förrän man är i 30-årsålder och kanske ännu lite till.  

Eva och Bosse var 11 respektive 9 år och med den där nya lilla krumeluren trodde jag att jag skulle ha småbarn länge, länge, men ack så fort tiden gick.

När jag fick Eva o Bosse var jag så ung och jag skulle vara så duktig och hinna med och kunna allting och dessutom fanns ju farfar och farmor i huset och de tog så gärna tog hand om barnen. Jag tror väl inte att jag försummade dem, men jobbet i jordbruket och i ladugården gick i första hand och även om de hade oss hemma och fick följa med både på traktorer, i åkrarna och i ladugården, så var det på våra villkor. Det finns en hel del jag ångrar.

När Krister föddes var det helt annat. Jag var äldre och förståndigare och hade lättare att inse vad som var det viktigaste i livet och det var definitivt inte att imponera på släkt och grannar.


Grattis Krister!

16 kommentarer:

Znogge sa...

Så klokt tänkt men förr var det oftast så att en duktig kvinna slet i hemmet, i jordbruket samt syltade och saftade. Jag är säker på att det inte gått någon nöd på era barn men visst är det bra att de får vara i fokus. Småbarnsåren går så fort ändå. Grattis till Krister!

Kram och god lördag!

Ingrid sa...

Småbarnsåren går verkligen fort och man kan aldrig få igen dem.
Det är så roligt att få följa Lilla S utveckling. ♥
Kram

Monica sa...

Jag känner som du med barnen. Jag var bara 22 när vår äldsta dotter föddes och 37 när nr 4 kom. Och visst ägnade jag mig mer åt den lilla sista...
Idag har jag varit duktig och lagt in två sorters sill! Det är ju så enkelt numera!
Förmiddagen här var riktigt solig och fin, men nu har molnen hopats igen. Men någon snö lär det inte bli; vi har plusgrader!
Ha en fortsatt fin helg!
Kramar, Monica

Unknown sa...

Så fint du beskriver mammors eviga dilemma - att få till en vettig balans mellan arbete och tid med barnen. Jag tycker nog det verkar som att du har lyckats väldigt bra med barnen trots dina "efterkloka" tankar.
Grattis till den lille "Sladdisen" - och dig!
Kram,
Gigi

skogsnuvan sa...

Jag var knappt barnledig ens bara för att jag var tvungen att tjäna pengar så vi skulle klara oss. Tänk om man fått vara hemma med sonen åtminstone några år

http://kraka.moah.se sa...

Det finns så mycket fördomar och myter om hur en "riktig" mamma ska vara.
När min son var liten, trots att jag var ensamstående, bakade jag och lagade mat från grunden. Iofs kanske mest av ekonomiska skäl, det är ju billigare än att köpa färdigt. Men jag jobbade ju skift samtidigt. Under hans första 5 år lyckades jag desutom göra 3 vidareutbildningar, parallellt med att jag jobbade för att försörja oss.
Men det gick bra. Vi hann göra en hel del saker tillsammans också och börja bygga den mycket nära relation vi har.
Men när jag flyttade till Mariefred, en liten ort med dryga 2000 invånare på den tiden, stötte jag på patrull. En av de första saker hans dagmamma sa till mig var "Det ska du veta att vi har ögonen på sånna som dig här. Ensamstående mammor!".
Sedan följe en rad år då jag fick veta att jag inte räckte till hur jag än gjorde och ansträngde mig.
Har förstått att just mödraskap och alla måsten som fortfarande pådyvlas av omvärlden är en av orsakerna till kvinnors ökande psykiska ohälsa.
Det var tur att jag inte var ung, då hade jag nog brutit ihop och gått i väggen. Men jag var 30 när jag fick barn och 36 när jag flyttade till Mariefred.

Ha en trevlig lördagskväll!

Kram

Gunnel sa...

Grattis till minstingen! Man blir tack och lov förståndigare med åren och inser att man behöver inte vara bäst i allt och hinna med allt. Kram

Beppan sa...

Det är inte bara en dans på rosor att få barn. Omgivningens och egna krav kan ta död på den bästa mamma.... Bra med ambitioner, men det finns gränser. Man får vara "tillräckligt bra".

Ingrid sa...

Här mörknade det igen vid 11-tiden och sedan såg man inte så mycket utan att ha lamporna tända. Nu längtar jag verkligen efter en solskensdag.
Kram

Ingrid sa...

Vi fanns ju alltid hemma och till hands, men ändå kände man att det borde funnits mera tid för barnen.
Tack! Tänk att Sladdisen är 46 år i dag. ♥
Kram

Ingrid sa...

Det tog inte många veckor efter förlossningen innan jag började jobba i ladugården igen, så någon längre barnledighet hade inte jag heller.
Kram

Ingrid sa...

Jag kan tänka mig att det var tufft att vara ensamstående mamma. Jag såg ju t ex här jag jobbade hur mina arbetskamrater slet för att få allt att fungera. De drog ut trasiga tänder bara för att de inte hade råd med rotfyllning, det tyckte jag var hemskt!
Kram

Ingrid sa...

Visst är det så att man blir klokare med åren.
Jag var jättelycklig för min lilla sladdis.
Kram

Ingrid sa...

Så är det. Man måste inse att alla har en gräns.
Kram

Tigerlilja sa...

Det är allt härligt att ha haft ett julbarn s a s, min andra dotter är född 20 december, och det är fint! Även om man sade på Mvc att det inte 'var bra för barn att vara födda sent på året'. Så dumt!
Och det där med att vara en 'gammal' mamma till yngsta barnet känner jag väl igen, jag var 40 när han föddes och syskonen 19, 17 och 15. Jag är så tacksam att alla i dag kommer bra överens. Visst var det speciellt med det yngsta barnet.

Ingrid sa...

Ni fick en riktig sladdis minsann! Jag visste att min skulle bli den sista, så hans småbarnstid njöt jag verkligen av. 💕