lördag 24 november 2018

Det var synd om mig

I dag är det ingen Fridolf här, så på förmiddagen var jag ute och rustade lite. Det är mulet och bara ett par grader varmt i dag, men det är ju inte annat att vänta den här tiden på året och är man bara ordentligt klädd, så är det ganska behagligt att vara ute i alla fall. Jag tömde och tog bort de sista krukorna både på framsidan och baksidan. I rabatten på baksidan hade jag lite höstanemoner som skulle klippas ner också. Nu är allt klart och alla redskap inplockade.

Den här fina cyklamen fick jag av Ann-Marie i årsdagspresent och den har stått ute hela tills i dag i kökshörnan.
Nu har jag tagit in den och hoppas att de kan fortsätta att blomma ett tag till.
När jag ändå var ute och höll på satte jag upp julbelysningen också. Jag bara provtände den för att se att allt fungerade. Några lampor lyser inte, men de gör inte så mycket. På lördag tänds den på allvar för första gången.
Till rubriken: 

Efter lunchen i dag satt jag och förde över några saknade inlägg från våren 2010 och tyckte riktigt synd om mig själv. Så mycket besvär jag hade med ryggen på den tiden och ingen annan hjälp än värktabletter fick jag. Jag var på flera läkarbesök och jag var hos sjukgymnasten, men ingen begrep vad alla mina konstiga symtom berodde på.  I inläggen spekulerar jag kring om det kan ha varit njurarna eller om jag hade lungcancer eller något annat allvarligt. Ingen brydde sig och någon röntgen var det inte tal om, trots att jag tidvis inte kunde få in benen i bilen utan att lyfta in dem med händerna.

Tänk om jag fått rätt diagnos redan då och fått börja äta bisfosfonater för min osteoporos innan kroppen blivit så förkrympt och vanställd. Jag vet att det finns väldigt många som har det värre än jag, men när jag står naken framför spegeln ser jag en vanställd kropp. Så är det bara!

Nu spelar det i och för sig ingen större roll, för det är ingen som bryr sig om hur jag ser ut nu. Någon gång runt 60-70 år blir man ganska osynlig. Åke kunde alltid peppa mig och även sedan jag börjat krympa och bli sned, sa han alltid: "Du är så fin, du har en kropp som en ung tös" och det viktigaste var ju vad han tyckte.

Nu har jag juli 2010 kvar att föra över, få se vad jag hittar för elände där. 😇

Trevlig helg!


16 kommentarer:

Gerd ♥ sa...

Ja, fy vad en rygg kan ställa till!
Jag är ju sned i ryggen och har krympt även om jag inte har din diagnos men jag kan slå mig i backen på att man kunnat göra något tidigare.
Så det är synd om oss, inget kul, men så, äsch, livet är kul ändå!
Kram, Gerd

Astrid sa...

Förstår vad du menar
Jag vill inte se mig själv i spegeln
Jag har fått en puckel på ena sidan av en grav skolios
Jo din fråga
Min blogg försvann samtidigt som du hade problem med din
Hade jag väntat så hade den kommit tillbaka
Men då var det för sent jag hade redan bytt lösen och påbörjat en ny

Ingrid sa...

Jag livet är än så länge ganska bra, men jag bävar för vad som väntar runt hörnet.
Kram

Ingrid sa...

Man får undvika att titta sig i spegeln.
Aha, jag misstänkte nästan att det var något sånt där PHP-problem.
Kram

Tigerlilja sa...

Så alldeles förfärligt att du fick gå obehandlad och med som ängslan också! Sjukvården är mycket bättre på akuta dramatiska förlopp, det är min uppfattning.
Och vilken fin cyklamen du har!

Monica sa...

Åh, jag känner igen mig i det du skriver, även om det i mitt fall rör sig om huvudvärk och inte ryggvärk. Visst funderar man på vad det kan vara och tror det värsta emellanåt. Och inga besked har jag fått efter drygt 3 månader och många läkarbesök. Idag är det en riktigt dålig dag...
Bra att du fick hjälp till sist; hoppas att du inte har ont nu längre?
Må så gott, kram från mig!
Monica

http://kraka.moah.se sa...

Det är verkligen synd om alla som får fel diagnos eller inte blir tagna på allvar i vården. Tyvärr är det vanligare än man tror.

Lite synd om dig är det ju också för att du inte har sällskap av Fridolf idag. En hund eller katt är ett mycket bra sällskap.

Kram

Ingrid sa...

Fridolf är gullig, men jag föredrar nog katter. Jag saknar Grållen och Svarten något enormt!
Kram

Ingrid sa...

Jag mår väldigt bra nu, tack vare en otroligt engagerad och duktig läkare på osteoporosavdelning på lasarettet, som jag fick kontakt med till slut genom egenremiss. Hon gav mig verkligen hopp om livet.
Kram

Ingrid sa...

Sjukvården verkar fungera väldigt bra för de som är riktigt sjuka, men de som ännu väntar på en diagnos har det inte lätt.
Min cyklamen är jättefin och jag hoppas att den vill trivas inne efter snart tre månaders utomhusvistelse.

Inger Johansson sa...

Så skönt att du fick hjälp med rygg och värk till slut! Krymper gör man, räcker inte längre till det jag förut kunde ta ner i skåpet. Osynlig blir man i 70-årsåldern,krymper man också blir det riktigt illa (smile)
Så vacker cyklamen är, hoppas den fortsätter att blomma!
Kram och ha en fin söndag! Inger

Gunnel sa...

Så tråkigt och höra att du fick vänta så länge på en diagnos. Tur ändå att du nu träffat på engagerade läkare. Uteblommorna har verkligen överträffat sig själv i år. Hoppas du får glädje av din cyklamen länge än. Kram

Ingrid sa...

Jag har krympt 10 cm och det är inte roligt när man redan från början är småvuxen.
Hoppas att du också får en fin söndag!
Kram

Ingrid sa...

Jag är jätteglad över bemötandet jag fått på osteoporosmottagningen.
Blomman blir väl chockad när de kommer in i värmen. Vi får se?
Kram

Husbilen-Ellen sa...

Cyklamen är en av mina favoriter. I husbilen lyckas jag med dem, men hemma i lägenheten har vi för varmt.
Min mamma hade mycket värk och minskade 15 cm av samma skäl som du. I höstas var jag för andra gången till osteoporosmottagningen. Behöver inte medicin än, men närmar mig gränsen. Ska tänka på vad jag äter och att röra sig/belasta skelettet. Hoppas du inte behöver läsa allt för mycket om värk. Kramar

Ingrid sa...

Hoppas att du får dem hjälp du behöver.
Kram