Pensionat Sjövik i Västergarn

När jag var i 15-årsåldern jobbade jag två somrar på Pensionat Sjövik i Västergarn, det som i dag (2018) heter Hotel Stelor. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag fick jobbet, men det mest spännande var att jag skulle bo där också och det var ju riktigt häftigt och nästan som att flytta hemifrån.

Mamma följde med mig första gången jag skulle dit, för det var många grejor som skulle med. Vi hade inte bil utan cyklade dit. Mamma var också med och hälsade på ägarna till Sjövik och jag fick sedan höra att hon grät när hon cyklade hem till Klintehamn igen, för hon tyckte att värdinnan, fru Jacobsson, såg så elak ut. Hon var finska och en stor, tjock och mycket barsk dam. Hon var klädd i vit rock och huckle, blek och blank i ansiktet och med stickande svarta ögon, inte undra på att mamma tyckte att hon såg skrämmande ut. Källarmästare Jacobsson däremot var en snäll och undfallande man, hårt hållen av sin hustru. De hade en son (eller om det var hennes son kanske), som också jobbade där som servitör. Han hette Pentii, bodde vintertid i Finland, var gift och borstade tänderna med salt, det senare tyckte jag var mycket märkligt.

Jag och Marja, en klasskamrat till mig som också jobbade på Sjövik, hyrde varsitt rum hos Mia. Mia var en snäll gammal tant, som hade en liten stuga en bit ner i Mafridskvior och hon hjälpte till med städningen på Sjövik. Mia´s stuga var helt omodern, det fanns varken el, vatten o avlopp eller toa. Man fick använda fotogenlampa, gå ut på torrdasset och hämta vatten i brunnen. Av pappa fick jag ett litet gasolkök så att jag kunde koka mig lite morgonkaffe, annars fick jag ju all mat på pensionatet.

Sjövik hade gäster från hela Sverige, som kom och hyrde in sig och bodde där sommar efter sommar. Bland annat var det flera familjer från norra Sverige (deras bilar hade AC som länsbokstav och då bör de ha kommit från Västerbotten), som bodde där flera veckor varje år. Det fanns några uthyrningsrum i huvudbyggnaden, men de flesta bodde i småstugor ute i parken och alla hade helpension.

I dag är glasverandan borta och ersatt av en ny matsalsbyggnad i ungefär samma storlek.

Matsalen låg i en stor utbyggnad med smårutade glasfönster, det såg ut som en stor glasveranda och de där fönsterna skulle givetvis vara rena och välputsade. De skulle putsas med rödsprit och tidningspapper. Det var inte nådigt att stå där i sommarvärmen och känna doften av rödspriten och dammet från tidningspappret yrande upp i min allergiska näsa. Snor och tårar rann, men det var bara att putsa på. Sedan kom fru Jacobsson och drog med fingret längs fönsterbrädan och kollade att det inte fanns något damm kvar där: “Du måste torka av fönsterplaato”, sa hon om det inte var rent.

Vi fick jobba med absolut allting. Vi städade, hjälpte till i köket, serverade, passade småbarn och hela tiden hade vi vansinnigt roligt. På kvällarna spelade vi badminton med Pentii och hans finske kompis, vi rökte och vi blev bjudna på konjak av killarna, vi satt på ladan och spelade klädpoker, vi cyklade till Tofta och badade när vi var lediga och vi liftade till Visby ibland för att träffa andra killar. Det var verkligen livet på en pinne för en 15/16-åring! Det kanske låter äventyrligt, men det var ganska oskyldigt ändå. Jobbet skulle ju trots allt skötas och det skötte vi nog ganska bra, för jag fick fina vitsord efter mina somrar där.