Jag var en liten rundkindad, mörk flicka med rosett i håret, ojämna fula tänder och utstående öron, så upplevde jag mig själv i alla fall. Dessutom hade jag ett rött födelsemärke på vänstra kinden, stort som en gammaldags tjugofemöring. Jag kände mig lite som den fula ankungen och tyckte alltid att mina systrar var mycket sötare än jag. Pappa sa att jag såg ut som Ruth Holm. Jag visste väl inte riktigt vad det innebar, men det kändes inte som om det var något positivt. En period när jag var riktigt liten var jag väldigt mager och blev undersökt på sjukhuset, men det var inget större fel på mig. Mamma fick extra ransoneringskort på socker och grädde, för att hon skulle kunna ge mig lite extra närande mat (det här var under under andra världskriget när det var ransonering på livsmedel).
När jag var i 10-årsåldern fick jag åka med mamma till Stockholm och göra en operation av mina utstående öron. Det var min första plastikoperation - den blev inte helt lyckad, men jag blev i alla fall lite snyggare. Jag kommer ihåg att mamma hade köpt biljetter till någon operett som vi var och såg då jag fått lämna sjukhuset. Jag hade hela huvudet inlindat i bandage. Själva operationen minns jag inte mycket av, men har svaga aningar om vad som tilldrog sig där i operationssalen.
Tänderna skulle också åtgärdas, för när jag tappat mjölktänderna ville den ena framtanden inte växa ut som den skulle. Dessutom sög jag på tummen om nätterna, något som gjorde mitt bett snett och fult. Någon tandställning var det aldrig tal om, för tandläkaren hävdade att jag först skulle sluta suga på tummen och det gjorde jag inte förrän jag var nästan tonåring. Den där framtanden kom ut så småningom, men jag har fortfarande komplex för mitt bett och ler ogärna på kort.
Så växte jag till mig och kom i puberteten, fick finnar och vaglar på ögonen. Finnarna var det inte så farligt med, men ibland kunde jag inte få upp ögonen på morgonen för jag hade vaglar både uppe och nere och långa perioder var jag befriad från gymnastiken i skolan för den skull (något som jag bara såg som en fördel). Nu började alla andra tjejer få bröst, men inte jag. På kvällarna när vi skulle gå och lägga oss “tältade” jag i nattlinnet för att få av mig kläderna utan att mina småsystrar skulle kunna se mig. Det var ju en skam att inte ha några bröst, men jag lyckades övertyga mamma om att en behå behövde jag nog i alla fall och när jag väl fått den kunde jag ju fixa till lite utbuktning med hjälp av bomull. Men inte blev det några stora gungande tuttar av det inte. Åh, så jag beundrade Gull, som var så storbröstad och hade så vackra röda naglar. Jag har inga vackra naglar heller! Jag fick väl de där efterlängtade brösten till slut, även om de aldrig varit speciellt stora, men de har fungerat bra och jag har ammat tre barn och fortfarande ser de hyfsade ut, även om de är små. A-kupa, det är min storlek det.
“Ingrid har så stor bak, hon kan inte ha långbyxor”, sa mamma. Och mamma hade ju rätt, så jag hade aldrig långbyxor utan gick jämt i kjol och klänning då jag var tonåring. När jag blev lite äldre förstod jag, att det fanns en hel del karlar som gillade min stora rumpa, så några problem med att ha långbyxor har jag definitivt inte idag. Jag har nog vad man kallar för en päronformad kropp, vilket väl är något av ett ideal. Trots allt var jag hela tiden smal och ännu smalare blev jag när jag fick fullt upp att göra med barn och ladugårdsarbete. Då var det stora problemet att behålla de få kilon jag hade. Jag rörde äggulor med socker i ett stort grogglas, slog i apelsinjuice och så 2-3 dl vispgrädde och det drack jag mer eller mindre varje kväll. Ändå sa mina släktingar medlidande: “Stackars barn, så mager du är, har du det slitigt?” Inte tyckte jag det, livet var som det skulle, det var fullt upp och då är livet som bäst.
Mitt födelsemärke, som jag hade på kinden led jag väl inte så väldigt mycket av, men det var inte roligt att ha det där röda “eldsmärket”. Någon gång när jag var i 25-årsåldern började det att blöda när jag tvättat mig i ansiktet och torkade mig med handduken. Jag ringde till vår provinsialläkare och fick omgående komma ner till honom och han skrev en remiss till lasarettet och bara ett par dagar senare gjorde jag min andra plastikoperation, men den var ju faktiskt medicinskt betingad. Födelsemärket visade sig vara en ofarlig blodtumör och i stället för det har jag idag ett ärr och det vete rackar´n om det är så mycket vackrare.
Så slutade vi med mjölkkor och jag utbildade mig och blev kontorist och blev stillasittande om dagarna i stället för att jobba i ladugården och i lantbruket och helt plötsligt behövdes det minsann inga näringsdrycker för att behålla kilona, i stället smög de sig på flera stycken, det ena efter det andra. Jag vägde väl fortfarande inte så mycket, men jag var ju van vid att vara smal och det var förfärligt obehagligt när jag upptäckte att det började uppträda valkar både här och där. För naturligtvis satte sig de där kilona bara på magen, låren och baken. Så jag har minsann bantat jag också och då gjorde jag det med Rigshospitalets 14-dagars idotkur. Alla som har gjort den vet hur ovanligt korkat det är, men det var rätt kul och den funkade för mig i alla fall. Två gånger har jag gjort den och nu har jag hållit samma vikt i många år. Jag varierar mellan 55 och 56 kg och så fort vågen går över 55-kilosträcket vidtar jag åtgärder. 5:2 är väldigt effektivt.
Det vackra mörka håret, som jag faktiskt var lite stolt över, är nu nästan vitt, tunt och spretigt. Jag tonade och färgade i många år, men till slut gav jag upp det och lät naturen ha sin gång. Förfallet fortskrider och nu spelar det inte så stor roll längre hur man ser ut, för man är ändå inte sedd.
När jag ser tillbaka på de snart åttio år jag levat, känner jag stor tacksamhet över att min kropp har fungerat så bra som den gjort, att den gett mig tre friska barn och att den har hållit hyfsat trots att jag rökt, varit väldigt förtjust i grädde och smör (en ful vana från barndomen kanske), tagit mig ett och annat glas vin och motionerat alldeles för lite. Jag började röka när jag var i 13-14 årsåldern och höll på tills jag blev gravid med Krister 1972, alltså rökte jag i ungefär 20 år, med pauser under mina andra två graviditeter och amningsperioder. Det var inga större problem att sluta för jag var motiverad till det och har inte tagit ett bloss sedan dess.
Det är klart att jag inte har klarat mig utan en och annan krämpa. Jag medicinerar för förmaksflimmer som jag har haft i många år och så har jag fått osteoporos, eller benskörhet som det ju också heter. Det har gjort att jag haft kotkompressioner med mycket ryggvärk, krympt 10 cm, fått skolios i ryggraden och blivit skev och konstig i kroppen. Där får jag dock bra hjälp och stöd från Osteoporosavdelningen på lasarettet och det är jag tacksam över. I fem år åt jag bisfosfonater, men står för närvarande (2018) på paus. Till våren 2019 ska jag göra en ny bentäthetsmätning och sen får vi se vad som händer. Jag hoppas att kroppen vill stå mig bi och vara så snäll och fungera många år till och min ambition är att jag ska försöka äta hälsosamt och röra på mig lite mer än jag gör idag.
Ingrid 2018-10-25
