Stora Karlsö sommaren 1959

Lilla och Stora Karlsö ligger utanför Ekstakusten på Gotlands västra kust och dit kan man sommartid åka med Karlsöbåten från Klintehamn.

När jag hade slutat realskolan och jobbat ett år som hembiträde, ville jag hitta någonting annat att göra och gick till arbetsförmedlingen i Klintehamn och där fick jag tips om, att restaurangen på Stora Karlsö sökte personal. Det lät ju jättespännande, för på Karlsö hade jag varit många gånger och jag var väldigt förtjust i ön. När vi var barn firade vi ofta midsomrarna på Lillön och senare på Stora Karlsö. Restaurangjobb på Karlsö skulle säkert bli bra!

Det var tidigt på våren 1959 och efter kontakt med Ingrid Berg, som drev restaurangen på Karlsöklubbens uppdrag, blev jag anställd och den 10 maj åkte jag iväg ut till ön med Karlsökuttern. Det var inte den snabba fina båt som finns idag, utan med den här tog överfarten 80 minuter och jag tyckte inte alls om att åka båt, för jag blev väldigt lätt sjösjuk.

Det var inte bara jag som var anställd på restaurangen, utan vi var tre stycken som jobbade med servering och städning, en kokerska och så Ingrid Berg själv förstås. Vi bodde i en länga precis intill restaurangen. Men det var inte bara vi på ön. Fyren var bemannad och där bodde fyrvaktmästaren med sin familj, fru och två barn och ett fyrvaktarbiträde. Nere i Hien bodde ett antal guider och den man som fungerade som vakt för Stora Karlsö.

Periodvis var det gäster som övernattade också. På den tiden fick bara aktieägare och forskare, ornitologer och biologer t e x bo på ön och det fanns inte så många bäddar heller. Idag är det helt andra förhållanden.

I det här huset, som byggdes 1889 för att för att aktieägarna skulle ha en samlingssal och matsal i samband med jakter, bodde gästerna på övre våningen.

På nedre våningen var det ett museum med uppstoppade fåglar och äggsamlingar. När jag var barn bodde vi ofta här på midsomrarna. Pappa var den lycklige ägaren till en Karlsöaktie, därför kunde vi få göra det, så i den här trappan har jag sprungit många gånger.

När Karlöskuttern och de andra småbåtarna som forslat ut turister lämnat ön på kvällen var det alltså ingalunda folktomt, utan det var fullt av folk att umgås med om man ville och ville man vara för sig själv, gick det ju också bra. Att kunna gå runt på ön på kvällarna eller kanske ännu hellre tidigt på morgnarna var helt fantastiskt. Vi hade jätteroligt tillsammans allihop, jobbet tog ju mycket tid, men när vi var lediga spelade vi ofta kort och vår chef var en hejare på att blanda till whisky sours.

Vi pilkade torsk ibland på kvällarna också. Stora, fina, svarta och alldeles släta torskar, skinnet såg nästan ut som siden. De kallas palltorsk för att de håller till nära kusten intill pallarna, (pallkanten, en brant stupande undervattensklint) och det var bara att ta roddbåten och ut och pilka upp så mycket som behövdes till lunchen dagen efter.

 Våren 1959 var en kall och väldigt torr vår och på Karlsö märktes det verkligen. Inte fanns där så mycket växtlighet då som det gör idag, men det var faktiskt träd som inte slog ut det året. Den kalla våren gick sedan över i en varm och torr sommar och allt blev brunt och uppbränt, det fanns inte ett grönt strå nästan.

Sillgrisslor

I maj och början av juni kom det många skolklasser på besök och då gällde det att ladda upp med smörgåsar och choklad när de stackars frusna barnen raglade i land efter den vådliga båtfärden. Längre fram på sommaren kom den vanliga turistströmmen och de skulle serveras lunch och kaffe, dessutom hade de gäster som bodde på ön helpension, så vi hade verkligen fullt upp. Torkan gjorde att vattenkällan på ön sinade och vi fick vatten i 50-litersspann från mejeriet i Klintehamn till matlagningen. Det mesta var ganska provisoriskt.

Vi hade en restauranggris, en liten nasse som gick löst ute runt husen och ibland gav sig ut och simmade. Alla gånger fattade den inte att man inte kan simma rakt ut och inte tänka sig hur man ska ta sig i land. Då fick vi ta roddbåten och ut och rädda den där den låg i vattnet och skrek på hjälp.

Kokerskan var lätt alkoholiserad och när det var som stressigast och mest att göra var hon ju tvungen att stärka sig, vilket fick till följd att Ingrid Berg och vi andra fick försöka rycka in och rädda situationen, ja gästerna fick också hjälpa till ibland. På midsommarafton hade kokerskan stärkt sig så ordentligt så att hon blev sängliggande och då fick vi hjälp i köket av Nils Linnmans fru. De bodde på ön över helgen för att göra ett reportage för Sveriges Radio. Kokerskan var dock väldigt duktig när hon var nykter och ibland gick hon ut på ön och plockad måsägg, som hon gjorde pannkaka på, tunnpannkakor med brynta fläsktärningar i. Det var rent gudomligt gott och då var alla från fyren medbjudna också.

Hon var en härlig prick den där kokerskan. Det var hon som sa, att hon inte kunde begripa varför vi höll på och tvättade trosor och underkläder hela tiden. Hon hängde ut sina stora, skära, flossade på enebuskarna om nätterna och sen var de fräscha och fina på morgonen.

Lilla Karlsö

Ja, det var en underbar och händelserik sommar. Jag var inte i land så ofta, för jag gillade ju inte den där båtturen, men jag måste ju hem och träffa Åke, för vi var tillsammans redan då. Och ibland kom han ut och hälsade på. En gång skulle vi ha fest och då kunde han inte komma ut, för han hade någon viktig fotbollsmatch. Jag var ledsen förstås, men det var ju ingenting att göra något åt. När fotbollsmatchen var slut överraskade lagledaren Åke med att ta honom till hamnen, där en av fiskebåtarna väntad på att få köra ut honom till Karlsö. Gissa om jag var glad när båten med min älskling tuffade in mot bryggan i Norderhamn.

Men sommaren tog slut och jag måste sluta lite tidigare än tänkt, för i augusti började skolan för mig igen. Jag hade kommit in på den första ettåriga kontorskursen som ordnades i Klintehamn och därmed slutade min karriär i restaurangbranschen.

Mitt nästa besök på Stora Karlsö var på vår bröllopsresa Pingsten år 1961.